Sara

Jag känner mig tom och ensam.

Jag känner mig som världens sämsta vän. Det känns som jag håller inte kontakten med dom vänner jag har kvar. Och dom är få, helt plötsligt. Förut hade jag massor av vänner. Vart tog dom vägen? Utnyttja dom mig, eller var dom bara allmänt falska? Dom frågorna kommer jag aldrig få svar på antar jag. Och det är ingen idé att älta dom.

Visst jag är ju inte helt ensam, jag har F som tur var. Men man måste ha ett liv utanför förhållandet också. Annars skadar man kärleken. 

Och för att jag känner mig tom är för att jag helt ärligt inte orkar bry mig om nått längre. Alla krafter börjar ta slut.
Jag ska alltid vara glad, ha ett jäkla självförtroende, och vara en jävla problemlösare jämt. Jag ska peppa alla runt mig med min energi, få alla andra att må bra och jag får till och med leka hjärnskrynklare när jag arbetar. Det kommer fram människor i olika åldrar till demobordet när jag står där och jobbar och berättar om sina problem. Och dom vill att jag ska hjälpa dom att lösa dom eller vaddå? Varför just mig och inte nån annan demonstratör?

Jag är en omtänksam person som låter alla andra gå före mig, det har jag alltid varit och kommer nog alltid att förbli sån. Jag är en sån som får alla andra att må bra. Jag lyssnar på deras problem och deras lycka och äventyr osv. Jag är den som ökar andras självkänsla och självförtroende. Jag är den som aldrig berättar om mina egna bekymmer och besvär. Jag får lösa allt själv, ingen behöver lyssna på mig och ingen behöver ge mig självförtroende. 

Jag är så trött.... Jag är så trött på att alltid vara sist i kön. Trött på att min sambo är en gris. Trött på att vara bollplanket. Trött att vara Sara den som alltid ställer upp och skämmer bort. Vad i helvete får jag tillbaka?
Jag ger och ger och ger men jag tar inget tillbaka för ingen erbjuder mig det.

Nej nu får det vara nog!